Jag heter Maria Broberg, till vardags bara ”Maria”, nästan aldrig ”Mia” – det är det bara min mor, syster och gamla vännen Jocke som kallar mig. Jag är född i slutet av sjuttiotalet och växte upp i bruksorten Piteå där min familj fortfarande bor. Sedan jag gick ut gymnasiet har jag bott i Umeå och i Stockholm, innan jag slutligen fick nog, träffade min man och bosatte mig i Sorsele. Vi bor i en gammal, restaurerad västerbottensgård, jag och han och ungarna, i en slumrande vacker by som heter Nedre Saxnäs som har ett tiotal innevånare och ligger längs Vindelälven. När jag inte skriver så jobbar jag som kommunikatör, driver mitt företag, leker med ungarna och tränar. Stången och de tunga vikterna på gymmet är några av mina allra bästa vänner. Jag sitter som ledamot i styrelsen för Norrländska litteratursällskapet.
Jag har läst och skrivit längre än jag kan minnas. Jag är en skrivande person. Jag har alltid tänkt att jag ska förändra världen med ord, oavsett om de har varit skönlitterära eller fiktiva. Jag har varit verksam som musikskribent, som litteraturkritiker, jag har varit ungdomsreporter och krönikör och jag har skrivit essäer. Jag var en av Sveriges första kvinnliga musikbloggare (men det är inte den enda bloggen jag har haft). Jag har pluggat kulturjournalistik och litteraturvetenskap, och läst kreativt skrivande från gymnasiet upp till masternivå. Jag är företagare, naturälskare, förälder, politiker och intresserad av social hållbarhet och landsbygdsutveckling.
Foto: Andreas Nilsson
Hösten 2016 började jag om att skriva skönlitterärt som ett resultat av lika delar frustration och passion. Det resulterade i min första roman Bakvatten, som jag debuterade med på Norstedts förlag våren 2020.
Familj: Man och två barn.
Yrkesidentitet: Har en examen i kulturjournalistik, jobbar som kommunikatör.
Hur kommer det sig att du ville bli författare?
Det har jag velat så länge jag kan minnas. Jag tror att det i väldigt hög grad hänger ihop med min läsning, för jag läste tidigt och älskade böcker. Jag tyckte att det var fantastiskt att det gick att skapa sådana världar man som läsare kunde förlora sig i. Och mina stora idoler, som Anne Shirley i Anne på Grönkulla, Emily Starr i böckerna om Emily av samma författare, samt Jo i Unga kvinnor ville ju alla bli författare. Laura Ingalls drömde visserligen inte om det, men blev det ändå. Och jag var en romantiker, precis som de alla.
Jag tänkte länge att det nog inte gick. Att jag skrev för kort för att kunna bli författare. Jag var rädd för att misslyckas, också. Jag fick höra av en lärare i kreativt skrivande att jag var ”färdig författare”, det skrämde livet ur mig. Jag har problem med att koppla mitt egenvärde till prestationer: om jag misslyckas är jag värdelös. Och jag ville inte vara värdelös i det som spelar störst roll för mig, så jag lät bli att försöka. Det var dumt.
Vad har du för erfarenhet av skrivande?
Även om jag debuterar vid nyfyllda 43 har jag skrivit så länge jag kan minnas. Poesi, noveller – eller ”berättelser” som det hette när jag var liten – och senare också journalistik, essäer och blogginlägg. Att skriva har alltså varit ett stort intresse sedan jag var barn och jag hade till och med skapande svenska som tillval i gymnasiet.
När jag pluggade skrev jag bara akademiskt, men jag frilansade som musikskribent under flera år efter det. Jag har en examen i kulturjournalistik och jobbar som kommunikatör sedan några år. Jag har alltså skrivit massor. Det är inte samma sak som att skriva en bok, förstås, men det ger träning och har varit ett sätt för mig att hitta mitt språk och tilltal.
Hur ser din skrivprocess ut?
Jag vet inte? Jag tror att det är en blandning av att skriva planerat och intuitivt. Helt klart har texten gått sin egen väg ibland. Men Bakvatten är min första roman, så jag kan inte säga helt säkert hur jag gör. För Bakvatten började jag med en synopsis och jag jobbade ganska strukturerat under hela skrivprocessen. Eftersom den utspelar sig på flera tidsplan och har olika perspektivpersoner jobbade jag i ett Numbersdokument (jag jobbar i en MacBook, nämligen) för att följa tidslinjerna och de olika perspektivpersonerna och för att se vad som fattades i narrativet.
Hur gick det till när du blev antagen?
Jag skickade in mitt manus till tre olika förlag i oktober 2018. Anledningen till att jag valde tre förlag och inte fler var att det var de förlag jag helst ville ligga på, och för att inte hamna i situationen att behöva ta ställning till ett erbjudande som inte var mitt förstahandsval. Jag hade gjort ganska grundlig research på förlagen och gick mycket på andras erfarenheter. Norstedts valde jag för att deras debutanter har fått bra press, det kändes som om de jobbade för sina författare. Fyra veckor senare ringde Norstedts och erbjöd mig ett kontrakt. Hur jag kände kring det kan du läsa mer om här.
Har du någon utbildning i skrivande?
Jag har en magisterexamen i kulturjournalistik som omfattar tre terminers studier i litteraturvetenskap, som jag känner har gjort massor för mitt skrivande det också. Men jag har också studerat kreativt skrivande upp till avancerad nivå. Den kursen är dock inte slutförd, jag förmådde inte att kombinera studierna med jobb och att redigera roman samtidigt.
Hur lång tid tog det att skriva Bakvatten? Jobbade du också?
Det tog ganska precis två år från det att jag började jobba med idén till att jag lade de sista finputsningarna åt sidan och skickade in manuset på förlagsrunda. Sen har jag redigerat manuset i perioder under ytterligare ett år innan utgivning. Under tiden jag skrev Bakvatten har jag jobbat mellan heltid och deltid, som allra minst jobbade jag 25 % under ett par veckors tid innan jag gick upp till heltid. Optimalt är att vara ledig en dag i veckan.
Har du några förebilder?
Jag älskar litteratur! Och jag läser det mesta. Välskrivna deckare, episka romaner, litterära klassiker, underhållande chick lit som det hette när det begav sig – allt ifrån Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg till Paul Auster. Men mina förebilder, den är faktiskt klurigare, för det beror helt på texten jag skriver. För Bakvatten skulle jag nog säga Donna Tartt, Kerstin Ekman, Monika Fagerholm, Göran Tunström, Elena Ferrante och Hjalmar Söderberg.
Skrivhandböcker, vad tycker du om det?
Jag gillar dem. De har ju ofta varit kurslitteratur, så jag har läst en del. Mina favoriter hittills är Elisabeth Rynells Skrivandets sinne och Bodil Malmstens Så gör jag.
Anlitade du en lektör innan du skickade in manuset?
Nej. Jag hoppade på ett erbjudande om en förstakapitelanalys, men hennes kommentarer övertygade mig inte. Snarare upplevde jag det som att lektören ifråga retade sig på sådant som jag tyckte gav min text särart, och som faktiskt också förlaget har lyft fram som styrkor. Jag vet inte vad problemet satt i, möjligen att läsarten blev felaktig (det vill säga att hon antog att det var en deckare). Jag tror inte att det är nödvändigt att anlita en lektör för att bli antagen om manuset är tillräckligt vasst, vilket mitt var. Men jag skrev också Bakvatten under coachning av två lärare i kreativt skrivande och kamratrespons från mina kursare, och det var oerhört värdefullt. Det ger så mycket att ha andras ögon på manuset och att få kontinuerlig respons. Om det görs på det ena sättet eller det andra är väl egentligen ovidkommande.