Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst.
Hjalmar Söderberg, Doktor Glas
De allra flesta bär på historier om kärleken som flydde. Man var för ung, för dum eller för oförstående. De är sorgtyngda sagor som gömts undan, bräckliga berättelser som inte tål att tänkas på. Man föredrar att glömma och gå vidare framför att visa sig ömtålig.
Bobby Wratten misslyckades med att glömma och gå vidare. Trembling Blue Stars kom till i efterdyningarna av brytningen mellan honom och Annemari Davies, flickvän och kollega i banden Field Mice och Northern Picture Library, och var en offentlig upppgörelse med känslorna som dröjt sig kvar. Musiken var en uppvisning i längtan och ånger, tonsatt tomhet och samvetskval. Där få av oss vågar ta itu med vårt emotionella bagage plockade Wratten upp sitt spruckna hjärta ur bröstfickan och visade upp det för omvärlden i dess trasiga, blåslagna och värkande tillstånd.
Det ska tillstås att kärleken inte är det lättaste ämnet att tackla musikaliskt. Trembling Blue Stars balanserar på en slak lina mellan banalitet och briljans, mellan det bevekande och det utslitna. En mindre begåvad låtskrivare än Wratten skulle säkerligen ha ramlat. Men det är i avsaknaden av pompösa powerarrangemang och pojkbandsklyschor som de smärtsamma erfarenheterna kan träda fram.
Saknaden och skuldkänslorna är lika allestädes närvarande på bandets tredje fullängdsalbum Broken by Whispers. Men där finns också ett inslag av uppgivenhet och en långsamt växande insikt att det kanske börjar bli dags att släppa taget om vad som visade sig vara en idealiserad och flyktig fantasi.
I catch myself thinking you feel as I do
Like somehow the dream is haunting you too
But I know the longing
is mine and mine alone
I keep forgetting
That I am in love with a ghost(”She Just Couldn’t Stay”)
Valet står mellan att resignera helt, låsa sig fast i en position lika trygg som den är outhärdlig, eller att riskera besvikelse igen. Broken by Whispers är mer än någon annan Trembling Blue Stars-skiva det olyckliga slutets soundtrack; ett motvilligt farväl till en betydelsefull kärlekshistoria och rädslan för att hoppa ut på tusen famnars djup, ackompanjerat av Wrattens nasalt lågmälda sång och vemodiga melodier. Broken by Whispersär elva spår som samtliga ekar av samma konstaterande: det gör fortfarande ont ibland ñ men nu måste också jag gå vidare.
I’ve a heart that needs a home
But more needs to be done
I’m acting like life somehow owes me
I can’t just trust in fate
Let shyness win and wait
Wait for the world to come to me(”Dark Eyes”)
Under tiden fnyser belackarna att Bobby Wratten är en ynklig kverulant. De påpekar att inte ens de mest beryktade gothromantikerna är så ensidiga och patetiska. En tredje skiva på samma tema, om flickan som försvann, innebär ingenting annat än att skärskåda sin navel ingående, eller att kokettera med sitt brustna hjärta.
Jag håller inte med.
Broken by Whispershar någonting rörande allmänmänskligt. Det finns i ensamheten och kärlekstörsten. Det finns i den tragiska ironin att Annemari Davies, den mörkögda musan, lägger ljuvliga stämmor på sånger som handlar om henne. Det finns i det oreserverade och chosefria berättandet och i det faktum att Bobby Wratten låter sig läsas som det självupptagna känslomonster vi alltför väl känner igen hos oss själva.
I sin desperata önskan att återigen få känna trygghet och tillit, i förhoppningen att tvåsamhet faktiskt går att finna, exponerar Wratten den mänskliga själens allra mest sårbara sida. Om det är modigt eller dåraktigt låter jag vara osagt.
Bra musik är det hur som helst.