Platsen tränger sig på när man bor som jag gör, mitt i Lappland, i extrem glesbygd. Platsen utgör förutsättningarna. Här är begrepp som centrum och periferi närvarande, en del av den vardagliga vokabulären. Här blottas rottrådarna från kolonialismen och rasbiologin. Här lever, i största välmående, idéer som är så gamla som några hundra år. Inte utan motstånd, dock. De påverkar. De kliar och skaver.
Carl von Linnés beskrivning av Lycksamyran som ett vått helvete fick prägla berättelsen om det västerbottniska landskapet långt efter att den skrevs ner. Under några dagar i juni 1732 fastnade Linné under svåra umbäranden i denna myrmark som breder ut sig mellan Storuman och Sorsele. Han plågades av myggen och vinden, han var blöt och uthungrad och vilse, och han skildrade upplevelserna färgrikt i sin reseskildring från Lappland. Om Linné inte förändrade platsen, så förändrade det minsann synen på platsen. Tvåhundra år senare skriver till exempel geologen Erik Granlund om sin tvekan inför att resa till Västerbotten: ”Man minns ju alltid Linnés ord.” Men Erik Granlunds föreställningar om Västerbotten som ett tröstlöst och enformigt landskap kommer så småningom på skam. Kanske såg han på den landsände, min landsände där myrarna breder ut sig, på samma sätt som författaren Elisabeth Rynell ännu några årtionden senare: ”Ett ändlöst hav bevuxet med örter, bärris, viden och uråldriga krumma träd, döda och levande i samma stam.”
Framför allt i turistiska sammanhang kan man snubbla över ett av de mest spridda citaten ur Lachesis Lapponica: ”Hela denna lappens land var mest myra, hinc vocavi Styx”. Han kallar det alltså dödsriket. Avsnittet om Lycksamyran en av alla dessa klådor, som man ändå lyfter fram med stolthet. Kanske är det som med mycket annat för oss glesbygdsbor: huvudsaken är att platsen beskrivs, för då finns den i alla fall.
Berättelsen, eller fiktionen, har betydelse för platsen. Tankarna går inte bara till Erik Granlund utan också till den hög av blommor som lämnats på klanen Frasers sten vid Culloden, ett minnesmärke från det skotska upproret som en amerikansk författare gjort anspråk på för sin fiktiva karaktär. Än mer betydelsefull är dock platsen för fiktionen: utan havets begränsningar av den öde ön ingen Flugornas herre, utan den ofruktbara jorden ingen amerikaresa för Karl-Oskar och Kristina. Jo, nog har platsen betydelse. Och vore det inte för platsen skulle det heller inte finnas en linneansk reseskildring av lappmarkerna. Myrlandskapet har sina avigsidor, det vet även en modern glesbygdsbo. Det är blött, förrädiskt och myggigt. Och de är fantasieggande och mystiska. Den oberäkneliga och lömska sankmarken, de ömtåliga hjortronblommornas hemvist, är ivrigt gestaltade av många västerbottniska författare. Det är om myren, hästen och tranan Sara Lidmans Didrik drömmer, och han gör det inte utan anledning: tranan som obehindrat tar sig fram på den förrädiska marken, hästen som jagar tranan och slutligen går under i vätan.
För Carl von Linné blir Lycksamyran för mycket för honom, och myren tvingar honom att vända om med oförrättat värv. ”Aldrig kan prästen så beskriva helvete, som detta ej är värre”, skriver han och fortsätter: ”Aldrig har poeterna kunnat avmåla Styx så fult, där detta ej är fulare.” Stygium penetravi – jag har trängt igenom dödsriket – avslutar han meningen på förment vetenskaplig latin. Här finns, till synes, ingen fiktion. Det handlar om en geografisk plats, än idag det myggiga och kallvåta landskap som Linné vandrade omkring i. Berättelsen är biografisk, den handlar om Linnés egna upplevelser. Och ändå ter sig narrativet märkligt. Den sträcker ut en hand till läsaren, griper tag i fantasin, och bjuder in till en dans med mytiska figurer och fängslande gränsöverskridanden. I detta uppstår en verklighetens blånad: är den helvetets förgård som Carl von Linné beskriver en verklig plats, eller är det i själva verket en fiktiv? Och är Linnés umbäranden på Lycksamyran en vetenskapsmans objektiva beskrivning, eller författarens fiktion?
Till skillnad från Sara Lidman – eller Elisabeth Rynell för den delen – var Linné inte en skönlitterär författare. Men det finns någonting som rör sig under ytan i Linnés text. Detta någonting gör avsnittet om Lycksamyran i Lachesis Lapponica till en annan läsart än de objektiva noteringar han gör både förr och senare i reseskildringen. Han överger till exempel det deskriptiva och empiriska ideal han var med om att forma. Och han använder sig av ett bildspråk som knyter an till samtidens litterära tankegods – rik på metaforer hämtade från den grekiska och romerska mytologin. Men den försiktiga naturlyrik han ägnar sig åt i andra delar av reseskildringarna, som ibland brukar sägas befinner sig i samma litterära tradition som Carl Michael Bellmans författarskap, har bytts ut mot någonting annat. Den här specifika platsen, Olycksmyran som Linné föredrar att kallar den, är en plats som orsakar en reva mellan fiktion och verklighet i hans reseskildring.
En av biografiskrivandets paradoxer, menar historikern Peter Englund, är en motsättning mellan berättelse och minne. ”Det går att kritisera vår drift att göra berättelser av verkligheten”, skriver han i essän Biografins möjligheter och omöjligheter. Englund skriver att det finns en spänningsverkan mellan livets inneboende narrativ – födsel och död och livet mitt emellan – och minnets funktion: fragmentariskt, rapsodiskt, ofullständigt och uppbrutet. Berättelsen ger mening och flöde till det splittrade och motsägelsefulla. Peter Englund hänvisar till Paul Ricour, som menade att berättelsen utgör hela mänsklighetens förhållande till tiden. En annan filosof, litteraturhistorikern Michail Bachtin, nuddar vid någonting liknande: hos Bachtin är kronotopen, det vill säga tidens och platsens förhållande till varandra i berättelsen, den organisatoriska och genrebestämmande principen för romanens – berättelsens – innehåll.
Linnés skildring av vistelse på Lycksamyran är just en berättelse, kronologiskt ordnad och med början, mitt och slut, precis som Aristoteles en gång definierade berättelsen i sin Poetik. Men är det verkligt, eller fiktion? Biografiskt eller skönlitterärt?
Michail Bachtin tar särskilt upp äventyrstiden, som förekommer i den grekiska äventyrsromanen. Äventyrstiden är, menar Bachtin, ordnad kring exceptionella händelser, och utgör således en annan sorts tid än den biografiska tiden. Tätt sammankopplade med äventyrstiden är kronotoperna vägen och mötet. Allra lättast illustreras dessa kronotoper med de inledande verserna i Dante Alighieris Den gudomliga komedin där vägen kan tolkas såväl bokstavligt som allegoriskt: ”Jag stod i mitten av min levnads bana”. Men vägens kronotop är också en vandringens kronotop, och det är inför vandringen som Alighieris berättarjag står inför. Han är på okänd mark, ”där ej mer väg och stig jag kunde ana”. Versen ur Den gudomliga komedin skulle ha kunnat följas av Carl von Linnés ord: ”Strax efter begynte myrar, som mest stodo under vatten”. Det är genom vägen de båda berättarna träder in i äventyrstiden, Linné i det ögonblick han tar sina första steg på Lycksamyran, och genom detta in i fiktionen.
Jo, nog befinner sig Linné i helvetets utmarker de där dagarna, precis som Alighieri några århundraden tidigare. De träder båda in i det okända. Det har förvisso Carl von Linné gjort tidigare också, då utrustad med en västerländskt kolonial blick på landskapet och människorna däri. Den koloniala blicken värderar, sorterar och kategoriserar, och kuvar därigenom det vilda, ociviliserade landskapet. Men på Lycksamyran är rollerna omvända. För en tid är det inte Linné som kuvar landskapet, han är den som blir kuvad av det. Han har varit den som ger mening och lagbundenhet åt det ostrukturerade och vilda. Nu befinner han sig i en helt obekant, främmande värld, precis som hjältarna i de grekiska äventyrsromaner som Bachtin analyserat. Han befinner sig i skugglandet, ett gränsland mellan liv och död, och i skugglandet syns revan mellan den geografiska platsen och den fiktiva tämligen tydligt.
I äventyrstiden spelar också mötet en överordnad roll. Men där Dante möter Vergilius träffar Carl von Linné istället en samekvinna som han beskriver som en furia, ett hämndväsen från dödsriket. Linnés furia har ett ansikte som är svartbrunt av rök. Hennes ögon lyser, fast de är svarta, och i förstone kan han inte avgöra om det är en man eller kvinna. Han skräms av synen på hennes pattar, som hänger bruna och långa ner mot marken. Bilden av en hängpattad hen är bekant som en kolonial representation för det ociviliserade Andra, men det är också en vanligt förekommande stilfigur i den medeltida ikonografin – ett kännetecken för monstrositet och fara. Jo, mötet med samekvinnan understryker Linnés känsla av att befinna sig i helvetet. Men någonting händer när hon öppnar munnen för att tala, för hon gör det med medömkan.
Stackars karl.
Samekvinnan – som förblir utan annat namn än furia texten igenom – uppmananar honom att vända om. Det finns ingen annan väg att gå, säger hon. Inte har hon, till skillnad från Vergilius, tänkt ställa upp som hans ledsagare heller. Mötet, som i äventyrsromanen sannolikt hade lett till en fortsatt färd tillsammans, innebär att äventyrstiden – och därmed också fiktionen – upphör. Linné får mat i magen och, får man förmoda, torkade kläder. Krisen är över, och vetenskapsmannen kan återta sin roll som observerande och noterande. Han har överlevt färden genom helvetet. Och läsarna träder över från en fiktionens plats till en geografisk, från en slumpmässig äventyrstid till en biografisk.
Jag slår därmed ihop pärmarna till Lachesis Lapponica, och begrundar Peter Englunds ord kring att skriva biografiskt. Om livets narrativ, om kronologin som ordnande princip och om minnets ofullständiga och fragmentariska funktion. Och det slår mig att fiktionen, de berättelser och den mytologi som Linné och hans bildade generationskamrater måste ha burit med sig, kanske är precis det som gav Linné mening och struktur i ett skeende som måste ha tett sig mycket främmande och oförståeligt för honom. Kanske tog fiktionen vid där vetenskapen, och Linnés klassificerande praktik, inte längre räckte till för att bringa ordning?
Så, åter till Lycksamyran. En verklig plats, eller fiktiv? Fan vet, eller möjligen Karon, där han glider fram på Lycksbäckens vatten i sin mörka färja. Huvudsaken är kanske att platsen beskrivs, för då finns den i alla fall.