Han kom som en frostig vintervind den natten, en ängel som knackade på dörren och ville komma in. I själva verket var han en ledsen pojke som kände sig ensam och utestängd, en flyktig bekant som behövde mänsklig värme. Jag satt tyst, redo att lyssna, en ofrivillig storasyster med för mycket alkohol i kroppen. Han visade sina handflator i en gest som andades av uppgivenhet. ”Jag träffar aldrig någon”, förklarade han. ”De förödmjukar mig och tycker att jag är konstig. Ingen kvinna vill ha en mesig pojke.” Han tystnade en stund, drog efter andan, tog ansats. ”Jag vet inte längre vad jag ska göra. Ibland känns det som om det vore lika bra ifall jag tog bort mig.” Han spurtade genom meningar som gjorde ont.
Floskler om livet tröstar inte en tunnhudad pojke med tårvågor i ögonen. Han plockade förstrött upp en skiva medan han väntade på att min tunga skulle ramla över någonting meningsfullt. Han log, strök över plastbiten och tryckte den sedan till sin bröstkorg. ”Den här är underbar”, sade han. ”Helt jävla fantastisk”, svarade jag. Där satt vi i ordlöst samförstånd, en tillfällig storasyster och en pojke vars arvedel var blyghet, och ingenting annat behövde sägas.
Fosca are a co-operative of reprobates creating sinister misfit melodies. Fosca are driven souls. Fosca are nervous and shy, but defiant and sly.
Dickons texter är inte det första man tänker på. De hamnar lätt i skymundan av den extatiska danspop med kitschiga euroinslag och åttiotalssyntiga sound som möter på de första spåren av ”On Earth to Make the Numbers Up”. Sedan börjar de utkristalliseras, i all sin ordrikedom och intelligens, i den underfundiga humorn och det nattsvarta allvaret.
Jag förväntade mig kanske att medryckande och dansant pop skulle vara trivial. Klart står i alla fall att jag blev förbluffad första gången jag såg ett lyckligt, onyktert folkhav vråla med i texter som handlade om sexuell identitet, om normbrytande och utanförskap. Subversivt så det förslår. Och en blandning som träffade mitt i hjärtat på indiepubliken.
Får Fosca själva bestämma säger de att de gör dysfunktionell dansmusik. ”Dansmusik för dysfunktionella” är en lika träffande beskrivning. ”On Earth to Make the Numbers Up” är till för alla som någonsin har känt sig alienerade från gemenskapen, missanpassade eller malplacerade. Den är till för sminkade män och fjära flickor som gärna blir svettiga på ett dansgolv. Eller som hellre sitter hemma framför stereon med ett texthäfte i handen och ett igenkännande leende i mungipan.
Dickon Edwards, Foscas textförfattare och borne ledstjärna, borde veta. En sexuellt tvetydig dandy för tvåtusentalet och en frappant uppenbarelse i välskräddade kostymer, svart kajal och platinablond lugg, men född och uppvuxen i en medelklassfamilj från Ipswich. Och i likhet med honom är resten av Fosca som möter upp på ”On Earth to Make the Numbers Up” – en kvartett bestående av förutom Dickon även före detta Brighter-basisten Alex Sharkey, den syntspelande körsångerskan Rachel Stevenson samt cellisten Sheila B – en samling självutnämnt blyga, nervösa och avvikande individer.
Don’t be so down on Breeders. They are people too, well so I heard.
Jag skjutsade henne till festen. Linnet hon bar var lagom glittrigt, klackarna på skorna tillräckligt låga för att fungera på en strand. En gång siamesiska tvillingar, nu varandras stereotypa motsvarigheter. Min bästa vän, mitt dåliga samvete, min allrakäraste lillasyster. Jag skjutsade henne till festen och hon surade över att min kassett snurrade i bilens bandspelare. Hon har aldrig varit förtjust i min skivsamling. Men plötsligt vaknade hon till, föste det solblekta håret bakom örat, och höjde volymen. ”Konstigt”, sade hon för sig själv. ”Jag tycker att det här är bra.” Hon lyssnade en stund och tittade sedan på mig. ”Det här låter som du”, konstaterade hon. ”Men det låter som mig också.”
Foscas styrka är deras förmåga att gjuta liv och värme i dystra situationer. Det sker i motsättningen mellan Sheilas cello och de stelbenta syntarna. Det sker i den bisarra och svärtade humorn som präglar stora delar av ”On Earth to Make the Numbers Up”. Det sker i vetskapen om att det finns andra som känner likadant.
Bandet fogar ihop till synes oförenliga element, som existentiell ångest och euforisk dansmusik, skratt och eländighet, kamratskap i ensamheten. ”On Earth to Make the Numbers Up” lyckas därför med konststycket att ge styrka och ryggrad till lyssnaren istället för att driva ner henne i ett träsk av självömkan. Fosca är trotsigt triumferande i de mest nedslående av stunder.
Citaten är hämtade från fosca.com samt ’There Is Another Country’ på ”On Earth to Make the Numbers Up”.