Den 12 november klockan 10:32 befann jag mig på sjukstugan i Sorsele och väntade på att vaccineras. De senaste åren har jag nämligen blivit på tok för sjuk av influensan; om inte fullskalig lunginflammation så har det åtminstone resulterat i en rejäl bronkit. Nej, det ville jag helst slippa, så jag flexade ut från jobbet och gick dit. Mobilen glömde jag på skrivbordet på jobbet till min stora förtret. De senaste veckorna hade jag utvecklat vanan att ha med den överallt, bara ifall att, om något av de tre förlag jag skickat in mitt manus till skulle höra av sig.

Under hösten hade jag färdigställt mitt romanmanus, det allra första jag har gett mig på att skriva. Det var helt genomskrivet i augusti och hade sedan dess legat i ett par månader innan inskick. Jag vill gärna säga att det var för att jag ville att det skulle ligga till sig, som man brukar få höra att det är bra att manus gör, eller att jag inte riktigt hade räknat ut hur jag skulle få Scrivener att konvertera manuset till PDF precis som jag ville ha det. Men i ärlighetens namn handlade det mest om tvehågsenhet och rädsla. Tänk om. Och tänk om inte. Så, det fick ligga, och till sist bad jag min man att skriva ut den så att jag kunde läsa en sista gång och göra de slutliga förändringarna.

Följebrevet var redan färdigt, så den 14 oktober – efter att ha skrivit om tre kapitel och slutet som min man hade gråtit åt – konverterade jag slutligen till PDF och skickade in till tre väl valda förlag. Två av dem på rekommendation, det tredje skickade jag in till mest för att det kändes bra och för att jag lagt märke till deras debutanter det gångna året. Jag tänkte att med tre förlag, som jag gärna skulle ligga på, så spelar jag safe – jag riskerar inte att erbjudas ett kontrakt från ett förlag jag inte vill ligga på (ja, så kaxig var jag), och jag hade inte strösslat förlagssverige med mitt manus om det nu skulle bli så att jag fick personlig refus att arbeta utifrån.

Nu, hur det nu än är, så förändrar ett förlagsinskick den personliga inställningen till såväl tillgänglighet på telefon som e-post. Dagarna gick och jag blev alltmer säker på att inte få det tidiga svaret, utan antog att jag skulle få vänta några månader till. Alltså kändes det ingenting annat än retligt när jag satt göralös i en lång kö, utan min telefon i handväskan, på sjukan i Sorsele. Och jag funderade inte alltför mycket – bara litet – när jag kom tillbaka på kontoret och noterade ett missat samtal från ett telefonnummer som inte fanns på Eniro.

Men det var en förläggare – den litterära chefen, visade sig sedan – på Norstedts som hade ringt. Och han berättade att de ville ge ut min bok, om jag ville det det vill säga. Någon annan hade kanske hunnit höra av sig, frågade han. Nej, det var ju faktiskt inte det, ”ni är först” sade jag. Och jag sade någonting i stil med: Vad roligt! Och: ja, absolut.

Vi pratade i sju minuter. Han frågade vem jag var och jag berättade att jag bor på en ort som är lika stor som Stockholm, Malmö, Uppsala och Göteborg, men är näst minst i Sverige sett till befolkning. Skarpare kan man ju vara, men det är min kommunikatörspresentation, den sitter i ryggmärgen: platsen före personen. Han frågade också om jag brukade komma till Stockholm någonting, och jag hade (som tur var, för min mentala hälsas skull) en resa inplanerad. Den stuvades snabbt om så att jag skulle ha möjlighet att komma upp på förlaget.

Jag hade föreställt mig jubel, trumpeter och cymbaler i mitt inre, men icke. Istället väntade, efter en kvälls champagnefylla, osäkerhet och en enorm ambivalens i 2,5 veckors tid. Varför? Jag vet inte. Kanske som det står i devhumormemet, ”If something works the first time, something is really, really wrong.” Kanske för att det inte gick som jag förväntade mig, kanske för att allt ligger utanför mig nu – jag har ett enormt kontrollbehov – kanske för att jag är en neurotisk person i största allmänhet? Kanske för att det är roligt, men också fullständigt skitläskigt? Nu är i alla fall avtalen påskrivna, jag har tilldelats en förläggare som skickar sina förslag efter nyår, och allt är officiellt: jag ska debutera på Norstedts om ca ett år. Jag antar att den här bloggen, än så länge, kommer att handla om min resa mot debuten.