Jag har studerat för Ebba Witt-Brattström. På den tiden var hon fortfarande gift med Horace, som hoppade in i klassen som gästlärare ibland. Han var en briljant föreläsare. Den tiden var lärorik, och den formade mig som akademiker och kulturskribent. Och den påverkade mig som människa, också. Min identitet.
Vi blev inbjudna på Svenska Akademien några gånger. Det var speciellt. Akademien kändes som en klass för sig. Ouppnåeligt. Intellektualitetens högborg. Det var åtminstone mycket imponerande för mig, småstadstjejen från Norrland. Jag har aldrig förr känt mig så klassmedveten som då. Det var precis som om jag, i det ögonblick jag trädde över tröskeln till Akademien, ikläddes min bakgrund som norrlänning och arbetarbarn, fastän jag i många avseenden hade gjort en klassresa och tillskansat mig ett inte helt oansenligt kulturellt kapital. Ibland räcker det inte till, vilket jag blev smärtsamt varse om då. Så: jag var där, och jag var fel, och imponerad. Nu känner jag mig provocerad över att det var en sådan illusion. Det var inte mer än blå duster i en tjugofemårings bruna ögon.